Svensk sammanfattning
Projektet fokuserar den period i svensk barntv-historia som är mest omdebatterad, mest hatad och mest älskad. Vad är det som gör epoken unik? Vilka var förutsättningarna? Syftena? Och vilken syn på barnpubliken vittnar produktionerna om? Dessa är några av de frågor jag besvarar utifrån analys av dels ett tiotal tv-program, dels Sveriges radios arkivmaterial (mestadels policydokument, mötesanteckningar och programförslag), samt genom kompletterande intervjuer med medarbetare. Projektet är finansierat av Ahlström Terserus stiftelse och kommer att resultera i en bok med planerad utgivning 2012.
English summary
The project focuses a much debated period in Swedish children's television history: the 1970's. This was an epoch when children gained a new status in the Swedish society, when children were addressed almost as equals by adults. This is reflected in the television programmes from the era, which to a noticeable extent are permeated by political, pedagogical and aesthetical aims. By analyzing a dozen programmes, my main focus is on the tension between these three aspects of the programmes. The project is financed by Ahlström Terserus Foundation for post doc studies and the results will be presented in a book to be released in 2012.
Svensk projektbeskrivning
I årsskiftet 1969-70 införde Sveriges Radio sin andra tv-kanal, TV 2, som från början försågs med en egen barnredaktion. Det var en markering av den unga publikens betydelse som låg i linje med samtida samhällsdiskurser som tillerkände barn och unga hög status. Debatter fördes kring barns medborgerliga rättigheter, kring barnkulturens förljugenhet och skolans hämmande auktoritetspedagogik . I TV 2:s s.k. målskrivningar för barnprogrammen kan man bl.a. läsa att:
Programmen ska ha fasta tider, så att barnen kan hitta dem:
Programmen ska ha samma ekonomiska och produktionstekniska resurser som motsvarande program för vuxna:
Programmen ska åstadkomma jämlikhet genom att ge den aktivering som torftiga miljöer saknar:
Programmen ska våga ta upp alla ämnen och bryta tabun:
Programmen ska vara så varierade att de tillgodoser alla intresseområden.
(Rydin, 189f)
Vilka blev de praktiska resultaten av dessa högt siktande målskrivningar? Enligt medieforskaren Ingegerd Rydin utmärks 1970-talets barntv-utbud bl.a. av mångfald, experimentlusta, en vilja att sprida kunskap och en solidaritet med och respekt för barnpubliken. Man satsade stort på såväl fakta- och aktualitetsprogram som dramaserier, animationer och komedier.
Formmässigt, och i viss mån även innehållsmässigt, kan 1970-talets barnprogram jämföras med den nyskapande barnlitteratur som gjorde entré i efterkrigssverige med Astrid Lindgren, Tove Jansson och Lennart Hellsing som förgrundsgestalter. Det var en period som litteraturforskaren Lena Kåreland har kallat "Modernismen i barnkammaren" och som formmässigt utmärktes av ett upphöjande av det infantila, naiva, absurda och tematiskt av skildringar av jagstarka barn.
Men 1970-talets tv-program för barn rymmer därtill en intressant spänning mellan estetik, pedagogik och politik som mitt forskningsprojekt fokuserar. Man ville paradoxalt nog med hjälp av didaktiska program skapa fria, tänkande individer. Å ena sidan fanns en strävan efter att fostra barnen, å andra sidan hyllades det självständiga barnet. Man utgick från en syn på barnet som kompetent, men hade ändå ambitionen att lära dem livet. Jag menar att samspelet mellan estetik, pedagogik och politik är mer komplext än vad som ofta framkommer inom barnkulturforskningen och att respektive aspekt måste diskuteras och förstås i ljuset av de andra. Mitt forskningsprojekt tillför via en diskussion kring och tillämpning av en tvärvetenskaplig, hermeneutisk, analysmetod på 1970-talets barnprogram ny kunskap till och nyansering av den barndomsforskning som bedrivs.
